FLYTTEN TILL ITALIEN

Flytten till Italien har jag många minnen av, både i form av fotografier och upplevelser som för alltid finns kvar inom mig. Det är svårt att glömma den dagen då jag insåg att jag skulle få börja ett nytt liv, långt bort från mobbningen och allt det jobbiga jag hade upplevt i Sverige.

Min pappa hade fått nog av Sverige och alla år av hårt arbete. Han hade tidigare ägt två lunchrestauranger och ett hotell på Avenyn i Göteborg, som på den tiden var ganska nedgånget.

Till slut blev det för mycket, och under sina sista år i Sverige arbetade han som alltiallo på Stadsteatern i Göteborg. Där lärde han känna flera kända personer, bland andra skådespelaren Sven Wollter.

Pappa älskade teater och brukade ofta titta på repetitionerna av olika pjäser. Ibland följde han även med på efterfesterna, vilket kanske blev lite väl mycket emellanåt. Hemma väntade trots allt både barn och familj. Men roligt hade han säkert!

FLYTTEN TILL ITALIEN- BÖRJAN PÅ ETT NYTT LIV

Jag minns tydligt den 8 januari 1981, dagen då vi flyttade till Italien. Pappa hade redan befunnit sig där i ett år och ordnat både arbete och bostad. Till en början skulle vi bo i hans födelseort medan vi väntade på att vårt nya hus skulle bli färdigbyggt.

Det var en liten ort där de flesta invånarna arbetade inom jordbruket. Kontrasten mot det fina Långedrag i Göteborg var stor, men det bekymrade mig inte det minsta.

Allting kändes nästan overkligt. Det var som om jag befann mig i en dröm och ännu inte riktigt förstod att flytten faktiskt hade blivit verklighet. Skoltiden i Sverige, med alla dess svårigheter, skulle snart vara ett minne blott.

Italien kom att få en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Trots att landet har förändrats mycket genom åren bär jag fortfarande med mig alla fantastiska minnen, från vackra platser och fantastiska italienska pärlor till den italienska kulturen och människorna.

SKOLAN BÖRJAR DIREKT

Ett av mina starkaste minnen från flytten till Italien är skolstarten.

På den tiden omfattade den italienska grundskolan åtta år. Jag kastades nästan direkt in i undervisningen, trots att mitt italienska ordförråd var mycket begränsat.

Hemma i Göteborg hade vi alltid talat svenska, så italienskan var i stort sett ett främmande språk för mig. Pappa hade däremot inga språkproblem eftersom han behärskade hela sex språk.

Den italienska skolan var väldigt annorlunda jämfört med den svenska. Allt kändes nytt och ovant, men det fanns också något positivt med förändringen. Barnen var snälla och verkade tycka att det var både spännande och lite exotiskt med en ny elev från Sverige. Det var en enorm lättnad att slippa den mobbning jag tidigare hade upplevt.

Språket var däremot en stor utmaning med flytten till Italien. Förutom standarditalienska fanns det olika italienska dialekter som gjorde det ännu svårare att förstå vad människor sa. Jag minns att jag brukade skriva små noveller till min syster under skoldagarna. Det blev ett sätt för mig att uttrycka mig när orden på italienska ännu inte räckte till.

DISCIPLIN OCH UNDERVISNING

Disciplinen i den italienska skolan var betydligt strängare än vad jag var van vid. När läraren kom in i klassrummet skulle alla elever resa sig upp och hälsa. Det var dessutom självklart att tilltala vuxna med respekt och använda den artiga tilltalsformen.

Även undervisningen skilde sig från den svenska. Matematiken var oerhört svår, åtminstone för mig. Jag upplevde nästan att den låg på gymnasienivå. Eftersom jag alltid hade haft svårt för matematik blev det ett av mina största problem.

Engelskan var däremot betydligt enklare. Där hade jag inga svårigheter alls och upplevde till och med att mina kunskaper var bättre än lärarens med flytten till Italien. Under nästan ett helt år pratade jag väldigt lite italienska. Jag var rädd för att säga fel och göra bort mig inför de andra. Det var lättare att vara tyst än att riskera pinsamma situationer.

DET ANDRA ÅRET BLIR BÄTTRE

Eftersom jag ännu inte behärskade språket tillräckligt bra fick jag gå om ett skolår. Men under det andra året efter flytten till Italien började allt förändras. Jag lärde känna en pratsam flicka som blev min vän, och plötsligt började jag förstå alltmer av vad människor omkring mig sa. Sakta men säkert föll bitarna på plats.

Efter ungefär ett år hade jag lärt mig så pass mycket italienska att jag kunde kommunicera betydligt bättre. När grundskolan närmade sig sitt slut väntade examen, som bestod av både skriftliga och muntliga prov. Vi skulle bland annat välja ett ämne att fördjupa oss i och sedan redovisa det muntligt inför lärarna.

Det var ingen rolig upplevelse, särskilt inte för mig som fortfarande kämpade med språket. Min farbror arbetade på kommunen, och jag har ibland undrat om det kan ha haft någon betydelse för att jag blev godkänd. Hur det än låg till klarade jag examen och kunde gå vidare. Ett starkt minne från flytten till Italien.

ÄNTLIGEN BLEV VÅRT HUS FÄRDIGT

Till slut stod vårt nya hus klart, och det var dags att flytta in. Det är från den här perioden som jag har några av mina allra finaste och starkaste minnen från flytten till Italien. Mycket skulle komma att hända under de följande åren. Jag lämnade barndomen bakom mig och började upptäcka vad vuxenlivet hade att erbjuda.

Tillvaron var för det mesta bekymmersfri. Jag hade arbete, vänner och en bästa väninna som jag senare, år 1989, gjorde en oförglömlig resa tillsammans med. Vi bodde inte långt från Treviso den dolda pärlan bortom Venedig, en vacker stad i norra Italien. Det var en tid fylld av nya erfarenheter, frihet och framtidsdrömmar.

NÄR KÄRLEKEN KOM IN I MITT LIV

En dag i juni kom även kärleken in i mitt liv. Det var mitt livs stora kärlek den första kärleken, och kanske den enda riktigt stora kärleken för mig. Han var en ung man från en närliggande by, två år yngre än jag.

Jag minns fortfarande somrarna då vi körde omkring på våra Piaggio-mopeder och tillbringade långa dagar på stranden i Jesolo. Till en början umgicks vi tillsammans med hans vänner, men så småningom blev det bara vi två. Allting kändes nästan för bra för att vara sant.

Det var en underbar tid som jag aldrig kommer att glömma från flytten till Italien. Men åren gick, och så småningom började jag känna ett behov av att utvecklas och göra något nytt med mitt liv. Jag ville inte fortsätta vara mammas flicka när jag närmade mig trettioårsåldern.

När möjligheten att återvända till Sverige och studera dök upp bestämde jag mig för att ta den. Vi hade då fått elva år tillsammans. Han var otröstlig när jag lämnade Italien, och för mig tog det många år att komma över separationen. Det är en av de erfarenheter som har satt djupast spår i mitt liv.

MINA TANKAR OM FLYTTEN TILL ITALIEN IDAG

När jag blickar tillbaka på mitt liv händer det att jag ångrar att jag återvände till Sverige. Samtidigt vet jag att livet förmodligen hade sett helt annorlunda ut om jag hade stannat kvar i Italien. Då kanske jag aldrig hade fått min son eller utvecklats till den självständiga kvinna jag är idag.

Livet består av val, och varje val leder oss vidare på en ny väg. Jag längtar ofta tillbaka till Italien. Landet kommer alltid att vara en del av mig, oavsett hur många år som går. Där vilar också min mamma, och jag hoppas att jag någon gång ska få möjlighet att återvända och besöka hennes grav. På många sätt förde flytten till Italien mig och mamma närmare varandra.

Tyvärr är min släkt ganska liten, och med åren blir vi allt färre. Men framtiden är svår att förutse. Kanske får jag en dag möjlighet att återvända till landet som betytt så mycket för mig. Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. En gång trodde jag exempelvis att jag aldrig skulle få se den berömda modelljärnvägen i Hamburg, men till slut fick jag uppleva även det. Så länge det finns hopp finns det också möjligheter.

Italien kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Det var där jag fick börja om, växa som människa och uppleva några av de mest betydelsefulla åren i mitt liv.

Bilder från pixabay.com samt egna

w

SENASTE INLÄGG

w