Förlåta en mobbare, går det verkligen att förlåta någon som har mobbat en under många år Det är en fråga som jag ofta har ställt mig. Jag tror faktiskt att det är möjligt att förlåta, men för mig finns det något som gör det särskilt svårt: ingen av dem som mobbade mig har någonsin velat erkänna vad de gjorde. Jag hade kunnat förlåta om bara någon hade sagt: ”Förlåt för att vi var så elaka mot dig. Det vi gjorde var fel.” Det hade inte behövts mer än så.
Men i stället verkar alla ha glömt vad som hände. Ingen minns någonting, och ingen vill ta ansvar för sina handlingar. Det tycker jag är väldigt märkligt. Om jag själv hade behandlat någon så illa skulle jag aldrig ha glömt det, särskilt inte om det hade pågått under så många år. För mig handlade det om nästan hela grundskoletiden, ända tills vi flyttade till Italien när jag gick i åttonde klass. Det är svårt att inte känna ilska när man tänker tillbaka på allt som hände.
FÖRLÅTA EN MOBBAREEFTER ALLA DESSA ÅR
Jag undrar ibland om mina gamla klasskamrater verkligen har glömt hur illa de behandlade mig. Jag tycker att det är fegt att inte våga erkänna sina handlingar och be om ursäkt. Under en period trodde jag faktiskt att jag skulle kunna förlåta Anders, en av dem som hade mobbat mig under skoltiden. Jag hade fått uppfattningen att han hade förändrats med åren och blivit en person som jag kunde tycka om.
Tyvärr blev jag besviken. När vi träffades igen upplevde jag att han fortfarande såg mig som den flicka han en gång hade mobbat. Jag fick känslan av att han mest ville se hur ”PetraFetra”, som de brukade kalla mig, såg ut idag. Jag minns särskilt hur han uppmanade mig att svära på italienska och sedan skrattade åt det. Kanske tyckte han att det var roligt. Kanske ville han också se om jag fortfarande var överviktig.
Jag vet inte vad han egentligen tänkte. Själv hade jag gjort mig extra fin inför vårt möte och var både glad och förväntansfull. Därför blev besvikelsen desto större när jag upplevde att han inte tog mötet på samma sätt som jag. Det gjorde mig både ledsen och sårad.
Anders gick tragiskt nog bort genom självmord några år senare. Trots allt som hade hänt känner jag att jag har förlåtit honom. Karman hann ikapp honom till sist. Det finns däremot andra händelser från min barndom som fortfarande är svåra att glömma, bland annat en förnedrande husesyn som jag utsattes för.
VISSA MÄNNISKOR ÄR SVÅRARE ATT FÖRLÅTA
En del av dem som mobbade mig har lämnat djupare ärr än andra. Jonte var en av dem. Hans sätt att behandla mig har fastnat särskilt starkt i mitt minne. Jag upplevde hans handlingar som både grymma och förnedrande. Att. förlåta en mobbare som han ärsvårt
Än idag har jag svårt att förstå hur någon kunde bete sig på det sättet. Ibland undrar jag hur hans liv ser ut idag. Har han barn? Kanske till och med barnbarn? Jag funderar på hur de skulle reagera om de visste hur han behandlade andra under sin skoltid.
Jag tror på karma, på att våra handlingar förr eller senare kan få konsekvenser. Samtidigt inser jag att det inte hjälper mig att ständigt tänka på det förflutna. Det som hände går inte att förändra. Men att. förlåta en mobbare ärnog nödvändigt för att kunna gå vidare
ATT FÖRBLI BITTER- ELLER FÖRSÖKA GÅ VIDARE?
Jag ska inte förneka att jag har känt bitterhet över alla år som mobbningen tog ifrån mig. Under en period tänkte jag mycket på hämnd och föreställde mig olika situationer där jag skulle kunna ge igen. Men de tankarna har med tiden blivit alltmer sällsynta. Idag känner jag mig snarare likgiltig.
Kanske kommer den känslan med åren. Man orkar helt enkelt inte älta det förflutna hur länge som helst. Att. förlåta en mobbare blir som en följd av livet . Samtidigt kommer jag aldrig att få veta hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått växa upp utan mobbning.
Hur hade mitt självförtroende utvecklats? Hade jag varit en annan människa idag? Det är frågor som jag aldrig kommer att få några säkra svar på. Man brukar säga att tiden läker alla sår. Jag tror snarare att tiden kan göra vissa minnen lättare att leva med, även om de aldrig försvinner helt.
MOBBNING I SKOLAN DÅ OCH NU
När jag jämför min egen skoltid med min sons uppväxt ser jag stora skillnader. Jag är oerhört tacksam över att han aldrig behövde uppleva samma sak som jag gjorde. På hans skola var personalen noga med hur eleverna behandlade varandra. Det fanns också vuxna ute på rasterna som höll uppsikt och kunde ingripa om något hände.
Så upplevde jag inte min egen skoltid. På 1970-talet talades det inte lika öppet om mobbning, åtminstone inte i min omgivning. Jag minns inte att någon vuxen på allvar uppmärksammade min situation eller försökte hjälpa mig.
Det är något som fortfarande gör mig ledsen när jag tänker tillbaka och gör det svårare att. förlåta en mobbare. Jag hoppas att dagens skolor fortsätter att arbeta aktivt mot mobbning, för inget barn ska behöva känna den ensamhet och rädsla som jag gjorde.
ATT FÖRLÅTA OCH GÅ VIDARE MED LIVET
Livet fortsätter, oavsett vad vi har varit med om. Men det betyder inte att alla erfarenheter försvinner eller att det alltid är enkelt att gå vidare. Mobbning kan lämna djupa psykiska sår, och för vissa människor blir konsekvenserna mycket allvarliga. Så det kan bli komplicerat att . förlåta en mobbare
Jag vet att det finns människor som har mått så dåligt att de till slut har tagit sina liv. Själv har jag valt att fortsätta framåt, trots allt jag har upplevt. Idag finns det andra bekymmer som tar mycket av min kraft. Saknaden efter mina föräldrar är enorm. Jag har också haft svåra konflikter med min sons pappa och olika myndigheter.
Ibland känns det som om man måste vara stark för att överhuvudtaget våga visa sig svag. När jag var liten upplevde jag inte att det fanns särskilt mycket förståelse för den som mådde dåligt. Inte ens hemma var det självklart att visa svaghet eller berätta om sina problem. Om man klagade kunde man lätt bli betraktad som överdrivet känslig. Så upplevde jag det åtminstone.
Idag ser jag annorlunda på saken. Jag tror att det krävs mod för att berätta om svåra erfarenheter och erkänna att man har blivit sårad. Att förlåta en mobbare är möjligt, men det beror på vad man har varit med om och hur djupt såren sitter. För mig handlar det inte om att glömma eller ursäkta det som hände, utan om att försöka leva vidare utan att låta det förflutna styra hela mitt liv. Livet går vidare, och nya erfarenheter och människor väntar fortfarande på oss. Istället för att älta det förflutna ärdet bättre att förlåta en mobbare och gå vidare.
Kanske är den viktigaste förlåtelsen inte den vi ger andra, utan den frihet vi så småningom kan ge oss själva.
f
”Hat är en väldigt underskattad känsla”
Jim Morrison
Bilder från pixabay.com
w
SENASTE INLÄGGEN
g
Att bli mobbad lämnar ärr, och det är lätt att fastna i den där ilskan, rädslan och skammen som någon annan har orsakat. Det känns nästan som en rättighet att aldrig förlåta den som fått en att känna sig liten och ovärdig. Men förlåtelse handlar egentligen inte om att släppa någon fri från ansvar – det handlar om att släppa sig själv fri.
Ja du har så rätt. Man kan inte älta i evighet. Även mobbarna förändras.Förlåta vissa vet jag inte men snarare förtränga och helt enkelt glömma. Mina insomningsbesvär består tyvärr som en följd av alla trakasserier. Har nog fått något slags PTSD. Har haft svårt att somna sedan jag var 8 år och allt började. Även idag. När kl blir runt 21 så kommer ångesten krypande. Fast det inte finns någon anledning eller det kanske det finns. Men livet går vidare ändå. Jag är faktiskt vän med en del på facebook varav en kvinna är mycket mjuk och snäll i sin framtoning. Kanske det är hennes sätt att säga förlåt.Tack för kommentaren Janne! Allt gott!