ITALIENS OLIKA DIALEKTER

Italiens olika dialekter kan definieras som en snårig djungel av språk. I Sverige har ju varje region sin dialekt men det är annorlunda i Italien. Där kan det skilja sig inom 3. mil med olika uttryck. Så är det i hela Italien. Jag som härstammar från den norra delen kan inte förstå ett ord från. södra Italien.

Italienska talas av ungefär 67,8 miljoner människor och är det 25:e mest talade språket i världen. Faktiskt bör man kanske säga ”italienskor”, eftersom det inte finns ett enda enhetligt italienskt språk. Trots att italienska har mellan 70-125 miljoner språkkunniga i 29 länder världen över, varierar språket dramatiskt från stad till stad inom Italien självt med Italiens olika dialekter.

Det italienska språket har en fascinerande historia som skiljer sig markant från svenskans olika dialekter. Standarditalienskan är huvudsakligen baserad på toskanska dialekter, men däremot är napolitanska den mest utbredda av Italiens olika dialekter.

ITALIENS OLIKA DIALEKTER URSPRUNG

Historien om det italienska språket börjar långt tillbaka i tiden, i den latinska världen. Italienska är ett romanskt språk som utvecklades från vulgärlatin – den vardagliga formen av latin som talades av allmänheten under Romerska rikets tid, till skillnad från den klassiska latinen som användes i litteratur och officiella dokument

Under medeltiden splittrades det italienska språkområdet upp i olika dialekter, men vissa områden fick större kulturell och språklig betydelse än andra. Framför allt kom den toskanska dialekten att spela en avgörande roll för det som senare skulle bli standarditalienska. Denna utveckling påverkades dessutom av olika språk, bland annat grekiska, arabiska och germanska språk som alla lämnade avtryck i italienskans utveckling

Toskanska, särskilt den florentinska varianten, blev alltmer inflytelserik genom litterära verk från området. Detta var ingen slump – Florens var under denna period ett viktigt kulturellt och ekonomiskt centrum i Italien. Det poetiska språket som utvecklades var influerat både av den sicilianska poesin vid Fredrik II:s hov och den provensalska trubadurlyriken.

DANTES ROLL I SPRÅKET

Dante Alighieri, som ofta kallas ”Italiens fader”, spelade en avgörande roll i att forma det italienska språket. Hans epokgörande verk Den gudomliga komedin (Divina Commedia), skriven mellan 1307 och 1321, blev en hörnsten för det italienska språket. Genom att skriva detta monumentala verk på toskansk dialekt istället för på latin, som var brukligt för litterära verk vid denna tid, bidrog Dante till att höja statusen för folkspråket bland Italiens olika dialekter.

Italienskan fick sitt verkliga genombrott som litterärt språk på 1300-talet med tre stora författare: Dante Alighieri med Den gudomliga komedin, Francesco Petrarca med sin lyrik samlad i Canzoniere och Giovanni Boccaccio med novellsamlingen Decamerone. Tillsammans brukar dessa tre betraktas som de som verkligen lade grunden för det italienska språket.

MOTIVET FÖR ALLA DIALEKTER

Italiens språkliga mångfald är unik i Europa, särskilt jämfört med länder som Sverige. Denna mångfald har rötter i landets komplicerade historiska utveckling och sena enande.

Den moderna italienska staten är anmärkningsvärt ung. Italien enades först 1861, vilket gjorde landet till en av Europas senast bildade nationer. Före enandet var den italienska halvön uppdelad i ett flertal olika stater. Denna sena nationella enhet spelade en avgörande roll för den språkliga diversifieringen.

När Italien slutligen blev en enad nation kunde endast cirka 2,5 procent av befolkningen tala standarditalienska. Resten av italienarna kommunicerade på regionala språk av Italiens olika dialekter. Denna statistik visar tydligt hur decentraliserad den språkliga situationen var innan det nationella enandet.

SJÄLVSTÄNDIGA STATER OCH LOKALA SPRÅK

Efter Västroms fall utvecklades Italien till otaliga, helt decentraliserade stadsstater. Även om italienarna delade liknande religion, kultur och historia, hade de olika politiska lojaliteter och traditioner. De största politiska enheterna före enandet inkluderade:

• Kungariket Neapel (inklusive Sicilien)
• Kyrkostaten med centrum i Rom
• Kungariket Piemonte med ön Sardinien
• Lombardiet och Venetien (ockuperade av Österrike)

Dessa självständiga stater utvecklade sina egna administrativa system, kulturella identiteter och språkliga särdrag. När en stat inte behövde kommunicera regelbundet med grannstaterna fanns det ingen stark drivkraft för språklig standardisering. Således kunde varje region utveckla sin egen variant av italienska utan större yttre påverkan

BEGRÄNSAD RÖRLIGHET MELLAN REGIONER

En annan viktig faktor som bidrog till Italiens olika dialekter var den begränsade rörligheten mellan olika regioner. Före industrialiseringen och utvecklingen av moderna transportmedel var resande mellan städer tidskrävande och ibland farligt.

När Italien väl blev enat upptäckte man att skillnaderna mellan landsdelarna var större än vad de italienska patrioterna hade föreställt sig. Nordens och söderns folk – piemontesare och sicilianare – hade helt olika kulturer. För att överbrygga dessa skillnader och bygga en gemensam nation satsade den nya regeringen på utbildning och järnvägar. Man hoppades att likartad utbildning, ett gemensamt riksspråk och ett järnvägssystem skulle skapa en italiensk nationalkänsla.

Trots ansträngningar att standardisera språket genom utbildning och media, talar fortfarande omkring 5 procent av italienarna huvudsakligen sin regionala dialekt

SKILLNADEN MOT STANDARDITALIENSKA

De regionala språkvarieteterna i Italien kan vara så avvikande från standarditalienskan att man på vissa håll kan tala om tvåspråkighet. Detta innebär att invånarna använder sin lokala dialekt för kommunikation inom samhället men har lärt sig standarditalienska för att kommunicera med utomstående.

I synnerhet bland äldre italienare förekommer det att man endast kan kommunicera på dialekt, även om man har förståelse för standarditalienska när man hör eller läser den. Många italienare talar alltså både sin dialekt och standarditalienska beroende på sammanhanget.

En bidragande orsak till Italiens olika dialekte är utan tvekan Italiens relativt unga ålder som nation och de italienska regionernas tidigare status som självständiga stater. Landet enades först under andra halvan av 1800-talet, vilket gav dialekterna lång tid att utvecklas isolerat från varandra.

BEVARANDE AV DIALEKTER

Samtidigt finns en stark regional stolthet kring lokala språkvarianter. Idag talar ungefär 5% av italienarna fortfarande huvudsakligen sin regionala dialekt. Den italienska regeringen arbetar aktivt för att hålla landets många språk levande, inklusive mindre vanliga lokala dialekter som occitanska i Piemonte och liguriska i Ligurien.

Språkligt klassificeras det italienska språklandskapet som: italienska, regional italienska (motsvarande de svenska dialekterna), dialekt och ibland regional dialekt. I det dagliga livet använder många italienare både sin dialekt och standarditalienska beroende på sammanhanget.

SLUTSATS

Sammanfattningsvis visar Italiens språkliga mångfald på ett fascinerande sätt hur historia, geografi och kultur formar hur människor talar. Landets sena enande, självständiga stadsstater och begränsad rörlighet mellan regioner bidrog alla till att skapa ett språklandskap som saknar motstycke i Europa. Medan standarditalienskan idag dominerar officiella sammanhang, lever dialekterna vidare som viktiga kulturella identitetsmarkörer.

Den språkliga situationen med Italiens olika dialekter skiljer sig därför markant från Sverige. Faktiskt kan skillnaderna mellan Italiens olika dialekter vara så stora att de snarare bör betraktas som separata språk. Dessa variationer speglar landets rika historia och de olika kulturella influenser som format varje region över århundradena.

Detta språkliga landskap, där gammalt och nytt samexisterar, gör italienskan till ett av världens mest varierade och dynamiska språk. Således blir varje italiensk stad inte bara en egen värld kulturellt och kulinariskt, utan även språkligt. Den som reser genom Italien upptäcker snabbt att språket förändras lika dramatiskt som landskapet – ett levande bevis på hur djupt historia och identitet är förankrade i hur människor talar.

Referenser:

[1] – https://versus.com/sv/milano-vs-neapel

[2] – https://sv.wikipedia.org/wiki/Italienska

[3] – https://sv.wikipedia.org/wiki/Dante_Alighieri

[4] – https://www.svt.se/kultur/italienare-forsvarar-dante-efter-pastaenden

[5] – https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/italiens-enande-1848-1870

[6] – https://spraktidningen.se/artiklar/italienskan-ar-battre/

[7] – https://www.su.se/forskning/forskningskatalog/subamnen/4/italiensk-historisk-lingvistik-

[8] – https://sv.wikipedia.org/wiki/Venetianska

w

SENASTE INLÄGG

w