EN FÖRNEDRANDE HUSESYN

En förnedrande husesyn fick jag utstå när två av mina mobbare plötsligt knackade på dörren en dag. Jag blev mest förvånad och undrade vad de egentligen ville mig. Mamma var däremot glad över att jag hade fått besök, eftersom hon inte visste något om mobbningen jag utsattes för i skolan.

Mycket från de åren har jag förträngt, men just den här händelsen finns fortfarande tydligt kvar i mitt minne. Jag minns inte längre vad de angav för anledning till besöket. Själv var jag mest förvånad och tystlåten, precis som jag brukade vara. Det är lätt att fastna i fällan av negativa minnen, men den här episoden har jag aldrig kunnat glömma

EN FÖRNEDRANDE HUSESYN BÖRJAR

Jag borde kanske ha varit mer bestämd. Det var trots allt mitt hem de besökte, och jag hade all rätt att säga ifrån speciellt när det gällde en förnedrande husesyn som denna. Det jag särskilt minns är att de knappt talade med mig under hela besöket. De stövlade helt sonika in och började utforska rummen, som om de hade rätt att gå omkring hur de ville. Antagligen ville de se hur ”PetraFetra”, som de brukade kalla mig, bodde. Men jag hade verkligen ingenting att skämmas över.

Vi bodde i ett stort och vackert hus med gamla antika kakelugnar i flera av rummen. Vardagsrummet var särskilt praktfullt, med en stor kristallkrona i taket och utsikt mot en vacker veranda som en gång hade fungerat som husets entré. Mina föräldrar hade arbetat hårt för att skapa ett så fint hem.

DE BLEV NOG ÖVERRASKADE

Jag tror att de blev förvånade över att ”PetraFetra” bodde i ett så stort och vackert hus. Ibland har jag undrat hur de själva bodde, men egentligen spelade det ingen roll. Det som gjorde ont var deras beteende och hur de behandlade mig. De pratade knappt med mig, utan kommenterade i stället rummen och möblerna sinsemellan.

Jag minns särskilt hur de gick omkring i vardagsrummet och fingrade på flygeln som stod där. Kanske hade de aldrig sett en sådan tidigare. Själv gick jag tyst bakom dem, foglig som en hund. Jag vågade inte protestera, trots att jag kände mig både obekväm och förnedrad. Det var så min tillvaro såg ut under stora delar av min fängslande barndom. Jag hade vant mig vid att vara tyst och bara stå ut med allt som mobbarna utsatte mig för.

ETT MINNE SOM FORTFARANDE GÖR ONT

Jag kan än idag minnas känslan av att bara vilja att de skulle gå därifrån. Vid det laget hade jag förstått att det knappast handlade om någon vänskaplig artighetsvisit utan just en förnedrande husesyn. Mamma befann sig i köket och trodde förmodligen att jag hade trevligt tillsammans med mina besökare. Varken hon eller pappa visste hur fruktansvärt jag egentligen hade det i skolan.

I stället kom all min frustration och förtvivlan ofta till uttryck genom raseriutbrott hemma. Mina föräldrar förstod nog inte varför jag så ofta blev arg. De trodde kanske att det var något fel på mig, men ilskan hade sin förklaring.

Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tog en fin porslinsservis för barn och kastade den i en kasse med all min kraft, tills den gick i kras. Ljudet av det krossade porslinet gav mig på något märkligt sätt en känsla av lättnad. Det var mitt sätt att få utlopp för all den ilska och förtvivlan som jag bar inom mig.

DET VÄRSTA ÅTERSTOD

Besöket hade redan varit oerhört förnedrande, men det värsta skulle fortfarande komma. Förr eller senare skulle de naturligtvis vilja se mitt sovrum. Kanske var det syftet med en förnedrande husesyn. Med facit i hand har jag ibland undrat om det kanske var just mitt rum som var det egentliga syftet med hela besöket.

Bredvid sovrummen fanns ett stort badrum som de verkade bli väldigt imponerade av. Men när de kom in i mitt eget rum förändrades deras beteende. Mitt sovrum var min fristad, den plats där jag åtminstone borde ha kunnat känna mig trygg. Ändå började de utan vidare rota bland mina saker, öppna lådor och skåp och skratta hånfullt medan de gjorde det. Jag stod där och såg på utan att våga ingripa.

GARDEROBEN ÖPPNAS OCH JAG KRYMPER ÄNNU MER

Till slut fick de som de ville. Syftet en förnedrande husesyn eller mina kläder De öppnade min garderob och började granska mina plagg. Där hängde mina enkla, omärkta plagg, precis sådana som de brukade håna mig för i skolan. Att jag inte hade några märkeskläder, inte ens ett par Levi’s-jeans, var tydligen något de tyckte var oerhört roligt.

De fingrade på mina kläder och kommenterade dem hånfullt. Längst ner i garderoben låg dessutom en kasse med gamla Barbiedockor. Jag var kanske fjorton år vid den här tiden, men dockorna låg bara kvar där sedan jag var yngre. Det hindrade inte mobbarna från att göra sig lustiga över dem också. En förnedrande husesyn hade blivit bättre nu för dem.

För dem verkade allt vara en anledning att skratta åt mig. Själv stod jag tyst i ett hörn, fylld av en förtvivlan som jag knappt kunde sätta ord på. Jag kände mig liten, maktlös och fullständigt utlämnad.

NÄR DE ÄNTLIGEN GICK

När de hade sett det de kommit för försvann de nästan lika hastigt som de hade dykt upp. De hade ju fått som de velat: en förnedrande husesyn. Kvar stod jag med känslan av att ha blivit ännu en gång förnedrad av människor som redan hade gjort min skoltid till en mardröm. Det var bara att försöka samla ihop spillrorna av mig själv och fortsätta som om ingenting hade hänt.

Precis som så många gånger tidigare. Det som gör händelsen särskilt smärtsam att minnas är att den ägde rum i mitt eget hem. En plats där jag borde ha varit skyddad från mobbningen och kunnat känna mig trygg. Men den här gången hade mobbarna tagit sig ända in i min privata värld.

Det var en förnedrande husesyn som jag aldrig har kunnat glömma, och som jag inte önskar att någon annan ska behöva uppleva.

w

SENASTE INLÄGG

w