Min fängslande barndom och mina år i grundskolan präglades av mobbning. Det började redan i första klass, när jag hade oturen att hamna bland barn som kom från betydligt mer välbärgade familjer än min egen. Jag var brunhårig, lite knubbig och saknade nästan helt självförtroende. Dessutom var jag väldigt blyg och tystlåten, vilket gjorde det svårt för mig att säga ifrån eller försvara mig.
Jag var också godtrogen eller väsentligt dum och hade svårt att förstå varför någon skulle vilja vara elak mot mig. En grupp elever i klassen såg mig tidigt som ett lätt offer. Det blev början på en lång mardröm som skulle följa mig genom hela grundskolan.
Jag längtade ständigt efter sommarloven. Då slapp jag åtminstone skolan och kunde känna mig fri under några veckor. Än idag bär jag med mig minnena från den tiden. Som tur var hamnade min underbara syster i en betydligt bättre klass, något jag alltid har varit glad över. Hemma låtsades jag att allt var bra. Vi hade en uppfostran där vett och etikett var viktigt, men jag berättade aldrig vad jag egentligen utsattes för.
MIN FÄNGSLANDE BARNDOM HELA GRUNDSKOLAN
Mobbningen tog sig olika uttryck beroende på hur gamla vi var. Det kunde handla om allt från hot och skrämsel till hån, förnedring och falska anklagelser. Jag vågade aldrig säga ifrån. De var helt enkelt för många, och jag kände mig maktlös under min fängslande barndom
Inte heller hemma berättade jag något. Jag vet faktiskt inte om mina föräldrar hade förstått hur allvarlig situationen var. Det var trots allt 1970-tal, och synen på mobbning var annorlunda än idag. Under åtta långa år fick jag stå ut med detta, ända tills vi flyttade till Italien, till trakten där min pappa kom ifrån.
På många sätt tror jag att flytten räddade mig. Jag är fortfarande oerhört tacksam över att jag fick möjlighet att börja om. Vad jag inte visste då var att många glädjande upplevelser väntade mig, bland annat min första stora kärlek. Men skoltiden hade redan satt djupa spår. Det var också under dessa år som mina eviga sömnproblem började.
EN VANLIG DAG SOM MOBBAD
Jag ska försöka beskriva hur en helt vanlig skoldag kunde se ut under mellan- eller högstadiet under min fängslande barndom. Morgonen började med att mamma väckte mig. Jag ville helst ligga kvar i min varma, sköna och trygga säng. Min syster hade också vaknat, och eftersom vi båda hade ett ganska uselt morgonhumör var stämningen knappast den bästa.
Utanför fönstret var det kanske en grå och regnig höstmorgon. Jag klädde på mig de kläder som mamma hade lagt fram. Det var inga märkeskläder, vilket tyvärr gav mobbarna ytterligare en anledning att ge sig på mig.
Varje dag såg ungefär likadan ut. Med tiden började jag nästan bli likgiltig inför allt som hände. Det var som om jag hade accepterat att detta var min vardag under min fängslande barndom.
SKOLDAGEN BÖRJADE-OCH MOBBARNA VÄNTADE
När jag kom till skolan fanns de där, precis som vanligt. Jag vantrivdes något oerhört. Mitt självförtroende var så dåligt att jag inte längre trodde på min egen förmåga. Det påverkade även skolarbetet under min fängslande barndom. Jag upplevde de flesta ämnen som tråkiga och hade svårt att känna någon motivation.
Svenskan var ett undantag. Jag har alltid haft lätt för språk, och det var ett ämne där jag faktiskt klarade mig ganska bra. Jag tyckte även om engelska och tyska. Eftersom jag var så rädd för att prata började jag i stället uttrycka mig genom att skriva.
Under många år skrev jag dagbok. Det blev ett sätt att bearbeta mina tankar och känslor när jag inte vågade berätta för någon hur jag mådde. Även efter att mobbningen hade upphört i Italien fortsatte jag att skriva. Med åren blev det flera dagböcker, som jag fortfarande kan bläddra i och minnas olika perioder av mitt liv.
ENSAMHETEN UNDER SKOLDAGEN
Dagarna fortsatte med lektioner och raster som jag mest försökte ta mig igenom. När jag inte blev direkt mobbad behandlades jag ofta som om jag inte existerade. Jag blev ignorerad och utfryst. Mina klasskamrater tyckte förmodligen att jag var konstig och tråkig. Men det de såg var egentligen resultatet av den mobbning jag utsattes för under min fängslande barndom. Jag tror inte att de förstod hur mycket deras beteende påverkade mig. Kanske förstod jag inte ens själv hela sammanhanget eftersom jag befann mig mitt i det under min fängslande barndom.
Jag har svårt att minnas vad jag brukade göra på rasterna. Eftersom jag var så ensam kan det knappast ha varit särskilt mycket. Så länge jag fick vara ifred gick det åtminstone att stå ut. Men mobbarna kunde dyka upp när som helst. De gav sig nästan aldrig på mig ensamma, utan var vanligtvis minst två. Jag upplevde dem som fega, och jag hade ingen möjlighet att försvara mig mot en hel grupp.
SKOLLUNCHEN- EN AV DAGENS VÄRSTA STUNDER
Lunchen var nästan det värsta under hela skoldagen under min fängslande barndom. Skolmatsalen var stor, ful och otrevlig. Jag tyckte dessutom att maten var lika hemsk som lokalen. Jag gruvade mig ofta inför lunchrasten. För det mesta fick jag sitta ensam. Om jag behövde lämna min plats för att hämta något kunde jag inte ens vara säker på att mobbarna skulle låta min mat vara ifred.
Det hände nämligen att de rörde vid den när jag var borta. När jag satte mig ner kunde jag nästan känna deras hånfulla leenden bakom ryggen. Jag åt sällan särskilt mycket i skolan. I stället tog jag igen det hemma genom att smygäta godis och andra sötsaker.
Idag tycker jag att det är märkligt att varken mamma eller pappa märkte vad som pågick under min fängslande barndom. Men det var andra tider, och kanske var det svårare för vuxna att upptäcka mobbning när barnen inte själva berättade.
Efter lunchrasten väntade nya lektioner, och mobbarna följde mig som en ständig skugga.
GYMNASTIKEN- ÄMNET JAG AVSKYDDE MEST
Om det var något skolämne jag verkligen hatade så var det gymnastiken. Även utan mobbningen hade jag förmodligen haft svårt för ämnet. Jag var bollrädd, ganska stel och kände mig allmänt obekväm under gymnastiklektionerna i min fängslande barndom.
Dessutom tyckte jag att mina gymnastikkläder var fruktansvärt fula. När vi skulle delas in i lag blev jag nästan alltid vald sist, om jag överhuvudtaget blev vald. Det var ännu en situation där jag fick känna mig utanför och förödmjukad. Jag minns inte att jag någonsin duschade efter gymnastiken. Ofta låg gymnastiklektionen sist på dagen, så jag åkte direkt hem efteråt.
Ibland fick jag åka hem utan min gymnastikpåse eftersom mobbarna hade kastat upp den ovanpå ett högt skåp. Jag vågade inte be någon om hjälp under min fängslande barndom. På något sätt fick jag ändå tillbaka påsen med de smutsiga kläderna. Kanske var det en städerska eller någon lärare som tog ner den.
Jag vet faktiskt inte. Vid det laget hade jag nästan slutat bry mig. Det var helt enkelt min vardag och min fängslande barndom.
ÄNTLIGEN VAR SKOLDAGEN SLUT
När eftermiddagen kom och skoldagen äntligen var över brukade jag vara en av de första som lämnade skolan. Jag tog min enkla cykel och trampade hemåt så fort jag kunde.
Inombords bar jag på en enorm frustration under min fängslande barndom. Jag var arg på nästan allt och alla, ibland till och med på min egen familj. Samtidigt var det en lättnad att komma hem till vårt fina hus. Där fanns åtminstone en plats där jag kunde känna mig trygg. Mitt rum hade ljusblå tapeter som jag tyckte mycket om.
Även det hade mobbarna lyckats förstöra glädjen över. När några klasskamrater besökte mig i sjuan blev tapeterna hånfullt utskrattade. Mitt rum och min säng var egentligen de enda platser där jag kunde känna mig någorlunda skyddad från omvärlden. Men trots tryggheten hade jag ofta svårt att somna på vardagskvällarna.
Sömnproblemen har dessvärre följt mig genom livet på grund av min fängslande barndom . Jag har många gånger funderat på att söka någon form av terapi, men det har aldrig blivit av. Kanske skulle det hjälpa mig att bearbeta det som hände under barndomen. Jag vet inte.
NÄR MARDRÖMMEN ÄNTLIGEN TOG SLUT
Så kunde en vanlig dag se ut under min fängslande barndom. Dag efter dag, år efter år. Vad jag inte visste då var att lidandet till slut skulle få ett slut.
När jag gick i åttonde klass förändrades mitt liv. Vi flyttade till Italien, och plötsligt öppnades dörren till en helt annan tillvaro. Jag skulle få nya vänner, uppleva min första stora kärlek och så småningom göra en oförglömlig resa 1989.
Framför allt skulle jag äntligen få möjligheten att vara mig själv utan att ständigt behöva vara rädd för att bli hånad eller förnedrad.
Att förlåta en mobbare var otänkbart på den tiden. Men åren har gått, och med tiden har jag fått ett annat perspektiv på mycket av det som hände.
Min fängslande barndom blev inte som jag hade önskat. Ändå har erfarenheterna format mig och gjort mig särskilt känslig för orättvisor och för människor som befinner sig i utsatta situationer.
Jag kan aldrig förändra det som hände, men jag kan berätta min historia. Kanske kan den bidra till att någon annan känner sig mindre ensam.
“Nu är det dags att vi går åt var sitt håll, ni för att leva och jag för att dö. Den som går mot det bättre vet bara Gud.”
Platon, Sokrates apologi
v
SENASTE INLÄGGEN
w
Senaste kommentarerna