Mannen bakom symfonierna är en av de största kompositörer som har funnits. Det handlar om Ludwig van Beethoven som personligen är en av mina favoriter inom genren. Jag spelade piano som ung och kan vissa lättare stycken av honom. Det som jag gillar i hans verk är att den är så dramatisk och välgjord. Även som döv så fortsatte han. Jag har här förkovrat mig lite om ämnet.
Hans musik speglade tidens dramatiska förändringar – från franska revolutionen till Napoleons era. Till slut tvingades han kommunicera med omvärlden med hjälp av papper och penna, men inuti sig själv kunde han fortfarande höra tonerna.
MANNEN BAKOM SYMFONIERNA OCH TIDIGA LIV
Ludwig van Beethoven mannen bakom symfonierna föddes in i en musikerfamilj i december 1770 i Bonn, en stad i kurfurstendömet Köln. Hans exakta födelsedatum är okänt, men han döptes den 17 december 1770. Enligt dåtidens sed utfördes dop vanligtvis inom 24 timmar efter födseln, därför anses det troligt att han föddes den 16 december. Ett datum som Beethoven själv också ansåg vara sin födelsedag
Beethovens musikaliska arv sträckte sig över flera generationer. Hans farfar Ludwig van Beethoven flyttade från staden Mechelen i nuvarande Belgien till Bonn vid 21 års ålder och blev så småningom musikdirektör vid hovet i Bonn år 1761. Beethovens far Johann var tenor i samma hov och gav pianolektioner för att dryga ut inkomsten. Johanns personlighet beskrivs ofta som hårdför och tyrannisk, med alkoholproblem som förvärrades med tiden.
Modern Maria Magdalena Keverich var dotter till en köksmästare vid hovet i Trier. Hon beskrevs som en mild och omtänksam kvinna, men hennes liv präglades av sorg. Av sju barn överlevde endast Ludwig och hans två yngre bröder, Karl och Johann, barndomen.
TIDIGA MUSIKSTUDIER
Mannen bakom symfonierna och hans första musiklärare var hans far. Därefter studerade han för flera lokala lärare, bland annat hovorganisten Gilles van den Eeden och familjevännen Tobias Friedrich Pfeiffer som lärde honom piano. Franz Rovantini, en släkting, gav honom lektioner i violin och viola, medan konsertmästaren Franz Anton Ries undervisade honom i violin.
En vändpunkt kom omkring 1780-1781 när Beethoven började studera för Christian Gottlob Neefe, som blev hans första viktiga lärare i Bonn. Neefe lärde honom komposition, och i mars 1783 publicerades Beethovens första verk – en serie pianovariationer. Samma år arbetade han som assisterande organist, först oavlönat och från 1784 som avlönad hovorganist.
MÖTET MED MOZART
Vid 17 års ålder, 1787, gjorde mannen bakom symfonierna sin första resa till Wien, musikens huvudstad i Europa. Resan finansierades av kurfursten och målet var att studera för Wolfgang Amadeus Mozart.
Huruvida de faktiskt träffades har länge debatterats. Enligt Otto Jahn, en 1800-talsbiograf, improviserade Beethoven inför Mozart som blev imponerad. En annan samtida, Ignaz von Seyfried, berättar att Mozart först lyssnade med viss likgiltighet men blev sedan överväldigad av Beethovens talent. Mozart ska ha viskat till sina vänner: ”Håll ögonen på den här unge mannen, han kommer en dag att berätta saker som förvånar er!” .
Först 1792, ett år efter Mozarts död, återvände Beethoven till Wien – denna gång för att studera för Joseph Haydn. Innan avresan skrev greve Waldstein till honom: ”Du åker till Wien för att uppfylla dina länge frustrerade önskningar… Beethoven stannade sedan i Wien resten av sitt liv.
DÖVHETEN-EN GRADVIS PROCESS
Beethovens hörselproblematik började smyga sig på redan i hans tjugoårsålder. Efter att ha etablerat sig som både kompositör och musiker märkte han de första tecknen på sin kommande dövhet.
De första symptomen på mannen bakom symfonierna hörselnedsättning började visa sig omkring 1796, när han var cirka 26 år gammal. Initialt upplevde han ett konstant surrande och ringande i öronen, särskilt i det vänstra örat.
Vid 44-45 års ålder var han totalt döv och kunde enbart kommunicera med hjälp av skrivna meddelanden. Dock finns forskningsbevis som tyder på att Beethoven aldrig blev helt döv; under sina sista år kunde han fortfarande urskilja låga toner och plötsliga höga ljud.
ORSAKEN TILL DÖVHETEN
Forskare pekar på blyförgiftning som en sannolik orsak. En analys av Beethovens DNA visade stora mängder bly i hans system. Under den tiden åt människor från blytallrikar – de visste helt enkelt inte bättre. Ett team av öronkirurger publicerade 2013 en studie där de drog slutsatsen att ”Beethovens kroniska konsumtion av blyförorenat vin är en bättre förklaring till hans hörselförlust än andra orsaker”.
Ytterligare teorier inkluderar tertiär syfilis, lupus, tyfoidfeber, sarkoidos och Cogans syndrom. En autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i blodkärlen. Dessutom kan hans många andra hälsoproblem, inklusive kronisk buksmärta, diarré, depression och leversjukdom, ha haft kopplingar till hans hörselnedsättning.
SKAPANDET AV MUSIK TROTS DÖVHETEN
Trots sin tilltagande dövhet fortsatte mannen bakom symfonierna att skapa musik på en nivå som få andra kompositörer har uppnått. Hans unika förmåga att anpassa sig till sina nya omständigheter visar på en extraordinär kreativitet och beslutsamhet.
Efter att ha hört och spelat musik i tre decennier av sitt liv hade Beethoven byggt upp ett omfattande inre ljudbibliotek. Han visste exakt hur instrument och röster lät och hur de fungerade tillsammans. Eftersom hans dövhet var en gradvis försämring snarare än en plötslig förlust, kunde han alltid föreställa sig hur hans kompositioner skulle låta. Hans ”inre öra” förblev intakt även när det fysiska örat svek honom.
Mannen bakom symfonierna komponerade huvudsakligen i sitt sinne och förlitade sig mindre på pianot än många andra tonsättare. Många berättelser beskriver hur han kunde grubbla länge, och bearbeta musikaliska idéer mentalt innan han skrev ner dem.
Dessutom kan man se en intressant utveckling i mannen bakom symfonierna verk: i hans tidiga kompositioner, då han kunde höra hela frekvensområdet, använde han ofta högre toner. När hörseln försämrades började han använda de lägre toner han fortfarande kunde uppfatta tydligare. Faktiskt skrevs verk som Månskenssonaten, hans enda opera Fidelio och sex symfonier under denna period.
KOMMUNIKATION GENOM SKRIVBÖCKER
År 1818, när Beethovens hörsel hade försämrats avsevärt, började han använda så kallade ”konversationsböcker”. Dessa små anteckningsböcker bar han alltid med sig, så att hans bekanta kunde skriva ner sina repliker medan han svarade muntligt.
Böckerna blev mannen bakom symfonierna forum för diskussioner om livet, kärleken och konsten, och ibland antecknade han musikaliska teman när de dök upp i hans tankar. Totalt har 139 av dessa böcker bevarats, som täcker åren 1818 fram till kompositörens död 1827.
MÄSTERVERK SKAPADE I TYSTNAD
Under de sista åren av sitt liv komponerade mannen bakom symfonierna några av musikhistoriens mest djupgående verk – trots sin totala tystnad. Dessa kompositioner representerar inte bara hans konstnärliga höjdpunkt utan även ett mirakel av mänsklig kreativitet.
Beethovens nionde symfoni komponerades mellan 1822 och 1824 medan han var nästan helt döv. Detta monumentala verk framfördes första gången i Wien den 7 maj 1824. Det unika med denna symfoni är att den inkluderar fyra sångsolister och en kör i sista satsen, som framför text från Friedrich Schillers dikt ”An die Freude”. Vid premiären kunde Beethoven inte höra publikens stormande applåder – en musiker var tvungen att vända honom mot publiken så att han kunde se ovationerna.
FüR ELISE- MYT OCH VERKLIGHET
Det kanske mest kända pianostycket av mannen bakom symfonierna, ”Für Elise”, har en fascinerande historia. Kompositionen skrevs 1810 men publicerades först 1867, fyrtio år efter hans död. Dessutom har styckets dedikation länge varit omtvistad. Många musikforskare tror att det ursprungligen var ”Für Therese” – syftande på Therese Malfatti som Beethoven friade till 1810. Andra kandidater inkluderar sopranen Elisabeth Röckel och den unga pianisten Elise Barensfeld.
SLUTLIGEN
Beethovens liv representerar således ett av musikhistoriens mest häpnadsväckande paradoxer. Trots att ödet berövade honom det sinne som de flesta anser oumbärligt för en tonsättare, lyckades han skapa verk som fortfarande betraktas som höjdpunkter inom västerländsk musik. Faktiskt kan man argumentera för att hans dövhet, snarare än att begränsa hans kreativitet, tvingade honom att söka sig inåt och därigenom öppna nya musikaliska vägar.
Samtidigt återspeglar mannen bakom symfonierna livsresa den mänskliga andens triumf över motgångar. Hans öppna kamp med depression och självmordstankar, dokumenterad i Heiligenstadt-testamentet, följdes av årtionden av enastående produktivitet. Hans beslutsamhet att fortsätta komponera trots att han aldrig skulle höra sina egna verk framföras fullt ut, vittnar om en extraordinär karaktärsstyrka.
Till slut representerar mannen bakom symfonierna liv övergången från 1700-talets rationalism till 1800-talets romantiska individualism. Hans verk, som spänner från klassisk struktur till romantisk passion, utgör en musikalisk bro mellan två epoker. Hans personliga uppoffringar och envishet med att fullfölja sitt konstnärliga uppdrag, trots sitt handikapp, förkroppsligar romantikens ideal om den lidande konstnären som övervinner alla hinder för att uttrycka sin inre vision.
Därför förblir mannen bakom symfonierna inte bara ett musikaliskt geni utan även en symbol för mänsklighetens förmåga att överstiga till synes oöverstigliga begränsningar. Hans musik fortsätter att beröra lyssnare världen över, och hans livshistoria påminner oss om att den sanna konsten ofta föds ur de djupaste personliga prövningarna.
DE 9 SYMFONIERNA
- Symfoni nr 1 i C-dur, op. 21 (1800): Debuten, som blickar tillbaka mot Haydn/Mozart men visar nya harmoniska idéer.
- Symfoni nr 2 i D-dur, op. 36 (1802): Skriven under en personlig kris (början på dövheten), men överraskande livfull
- Symfoni nr 3 i Ess-dur, op. 55 ”Eroica” (1804): Ursprungligen dedikerad till Napoleon, en ”heroisk” symfoni som sprängde dåtidens längd- och formnormer.
- Symfoni nr 4 i B-dur, op. 60 (1806): En mer lättsam och lyrisk symfoni jämfört med 3:an och 5:an.
- Symfoni nr 5 i c-moll, op. 67 ”Ödessymfonin” (1808): Känd för sitt ödesmättade inledningsmotiv, som genomgår en förvandling från mörker till ljus.
- Symfoni nr 6 i F-dur, op. 68 ”Pastoralsymfonin” (1808): Ett programmatiskt verk som skildrar natur och landskap.
- Symfoni nr 7 i A-dur, op. 92 (1812): Hyllad för sin rytmiska energi, särskilt den berömda andra satsen (Allegretto).
- Symfoni nr 8 i F-dur, op. 93 (1812): En kortare, mer humoristisk och klassiskt orienterad symfoni.
- Symfoni nr 9 i d-moll, op. 125 ”Koralen” (1824): Den berömda avslutningen, komponerad under total dövhet, som introducerar kör och solister i sista satsen (baserad på Schillers ”An die Freude”
Bilder :pixabay
Referenser:
[1] – https://en.wikipedia.org/wiki/Ludwig_van_Beethoven
[2] – https://interlude.hk/on-this-day-17-december-ludwig-van-beethoven-is-born/
[3] – https://www.exploreclassicalmusic.com/beethoven-family
[4] – https://www.eno.org/people/ludwig-van-beethoven/
[5] – https://www.classicfm.com/composers/beethoven/guides/beethoven-and-mozart/
[6] – https://en.wikipedia.org/wiki/Beethoven_and_Mozart
[7] – https://www.bbc.com/news/entertainment-arts-16283109
[8] – https://www.pbs.org/newshour/health/what-caused-beethovens-deafness
[9] – https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC1071597/
w
SENASTE INLÄGG
w
Senaste kommentarerna